Christel Liljeström (Rkp) 4 kuukautta sitenJag blir påmind om livets realiteter: kalendern blir full som vanligt men nu har man då två kalendrar att ta hänsyn till. Arbetets och den egna.
På arbetet går tiden raskt framåt. På fredagen var det sista anmälningsdagen till årets partidag. Inte har jag tidigare riktigt kommit att tänka på hur mycket förberedelser det krävs för att allt skall rulla. Varje motion skall beredas, behandlas, godkännas, tryckas upp, sättas i buntar. All annan information till delegaterna skall likaså sorteras fram. Alla hotellrum, rum för delegatmöten, luncher, gäster, agendor, pianon, blommor, supékort… smått och stort skall tänkas igenom. För att sedan bara finnas utan att någon utomstående ens tänker på det.
Tur att dom andra på kansliet är vana!
För därtill är det vardag…möten, luncher, rutiner och konferenser fyller dagarna. Jag borde hinna läsa in mig på tidigare material för att kunna planera kommande och presentera nya tankar till gänget. Super skoj! Dock har jag hittills kunnat hålla fast i principen att inte ta hem arbetsdatorn. Jag kommer på mig själv flere gånger per kväll (för att inte tala om veckosluten) att tänka ”det kunde jag skriva”, ”det kunde jag förbereda”… men vet nog att det är bäst att skilja mellan arbete och fritid. Jag klarar nog av att hålla tidtabellerna ändå.
I kommunen har det varit lite lugnare. Men det oroar mig. Jag tror att det är ett tecken på att någonting sker bakom kulisserna som de andra har intresse av att jag inte vet om.
Det olustiga sättet som flere ärenden på senare tid har kommit till allmänhetens kännedom, gör mig orolig. Alltså, inte det att de kommer till allmänhetens kännedom, utom förfaringssättet. Senast var det Söderkulla skolas larm om att specialundervisningen rivs sönder. Utskottet har bara gjort ett beslut att flytta en svensk speciallärartjänst till en annan skola. Utan att svenska sektionen ens behandlat ärendet! Snudd på förvaltningsfel – definitivt inte god förvaltning.
Att rektorns oro för specialundervisningen sedan av tjänstemän vändes till en fråga om rektorns lön är rent ut sagt förskräckligt. Visst kan löner anses vara offentliga, men att en tjänsteman går ut till allmänheten och påstår att det är oegentligheter i en underordnads lön – det är osakligt.
Att samma tjänsteman och de finska politikerna inte heller sätter sig ner och analyserar skillnader skolor och skolor emellan är konstigt. Att jämför antal elever i specialundervisning med antal elever i ”normal” klass och dra slutsatsen att resurserna skall vara lika, ja det är snudd på inkompetens.
Felet är till den del att vi är för artiga. Skulle vi köra med samma hårda politik som endel andra, skulle vi i SFP stå och skrika om allt i media. Men nej, vi är artiga och vana med att förhandla. Tänker på kommunens rykte och bästa. Vill inte ”kacka i eget bo”. Försöker ännu för X:te gången få de andra att inse rim och reson. Men hur många gånger skall vi försöka?
4 kuukautta siten, näytetty: 40