Veckan har varit innehållsrik…och jobbig.
Det nya jobbet som tf organisationschef på Svenska Folkpartiet piggar upp och ger en ny energi. Därtill är jag totalt slagen av den positiva hjälpsamma attityd som alla på kansliet visar mig. Gamla tanten lär sig nog när andra visar exempel ;)

Annars har veckan varit politiskt tung. Min kritiska blogg kring politiken i Sibbo har väckt debatt. Bra så. Men närman försöker vända dispyten till språkstrid, vågar jag påstå att man delvis är på fel spår.

Språkstrid kan man så tillvida kalla det, att endel (liksom fullmäktige Karhinen på fullmäktigemötet), tycker att kommunens historiska och kulturella bakgrund inte får spela in då linjerna för framtiden dras.
Hur kan man bygga en bra framtid om man inte respekterar det förflutna? Att skolnätet byggts upp på ett visst sätt i Sibbo har historiska och kulturella bakgrundsorsaker. Historiska så till vida att de svenska byskolorna funnits sedan urminnes tid medan de finska skolorna byggt upp under modern tid. Kulturell skillnad såtillvida att de finskspråkiga värderat högre teknisk utrustning medan den svenska sidan värderat högre närheten och småskaligheten.

När framtidens skolnät byggs upp skall man förstå från vilken grund man påbörjar bygget.

Frågan kring tjänsten som ekonomi- och förvaltningsdirektör är inte heller en språkfråga. Då språkkraven fastställdes i styrelsen blev den saken avgjord. Men nu när den nya tjänsten skall ledigslås och enligt styrelsens majoritet även tillsättas med vikarie, är det förfaringssättet som man har olika uppfattningar om.

Men nu när jag då är inne på temat språk, vill jag notera ännu en sak.

I alla festtal och från många politikers mun hör man kommunens tvåspråkighet prisas. Men hur är det i verklighet?

Man skruvar ner kraven på kunskaper i svenska för ledande tjänstemän. Motiveringen är att man med högre språkkrav kanske inte hittar tillräckligt många kompetenta sökande. Man säger att kompetens alltid skall gå före språk. Men visst är väl språk också en kompetens då det gäller kommunens ledning? En ledande tjänsteman visar med sin egen attityd förebild för de andra anställda. Här lyfter jag en speciell eloge till vår utvecklingsdirektör, nuvarande vikarierande kommundirektör, som på ett föredömligt sätt börjat använda svenska språket. Och inte bara använda, även i olika sammanhang märker jag tydligt hans positiva attityd gentemot språket.

Politikerna har också talat om att man skulle nyttja kommunens tvåspråkighet. Men ändå finns det barn från finska hem som inte kommer konkret i kontakt med svenskspråkiga och vice versa. Många av våra svenskspråkiga barn har svårigheter med att lära sig finska i skolan.

Själv skulle jag föreslå att skolorna skulle skaffa sig fadderskolor över språkgränsen. Fastän man inte sitter i samma fastighet kunde motsvarande kontakt skapas som den vi hade i Zachrisbacken. Besöka varandra, brevväxla, ha disco, inbjuda till kulturella dagar ss Lucia, Kalevala.

Språkundervisningen borde också tidigareläggas. Detta har politikerna varit rent generellt sätt överens om. Lek med det andra språket kunde tas in i tidigt skede.

Därför blev jag så besviken då finska bildningssektionen ansåg att det inte är nödvändigt med svenskundervisning från åk.3. Svenska skolor tar in finskan i undervisningsplanen på åk 3. Men finska skolor tycker att åk 7 är ok, om man inte är speciellt intresserad och tar det som frivilligt i åk 4. Eller för att vara korrekt; det var inte skolornas åsikt utan föräldrarnas. Man hade gjort en enkät till 38 familjer av vilka bara 3 ansåg att de ville låta sina barn börja läsa svenska redan på åk 3.
Varför vill man inte berika sina barn med möjligheten till att i skolan lära sig ett språk som man sedan också kan praktiskt få övning i på gården!?

Och varför hade inte finska skolsektionen tillräckligt med vision, vilja och mod till att skapa möjligheten trots att denna minimalistiska enkät inte stödde ärendet? Att våga dra upp linjer som man tror att för till en bättre framtid – det borde vara politikernas uppgift.